åsikt: urban musikkultur eller provinsialism?


Sen förra ”buller” har det varit val i kommun, region och till riksdag. Det ser ut som om vi får maktskifte på samtliga tre nivåer och i Stockholm vet vi nu vilka partier som kommer att ta över makten i Stadshuset. Jag vill fokusera lite på vad som händer och kan hända just i Stockholm när det gäller förutsättningarna för livemusiken. För detta är en fråga som har effekt långt utanför kommun- och länsgränserna. Om Stockholm, där mer än halva musiklivet är baserat, får en bättre fungerande livescen kommer det också få positiva effekter på det s k musikundret. Men om den kräftgång vi sett de senaste 10 åren fortsätter kommer vi att tappa momentum och möjligheter, både nationellt och internationellt.

I städer som London och New York kan relativt stora förändringar "sugas upp" av städernas utbredning, där finns tillräckliga urbana strukturer för att kultur- och musikliv ska kunna flytta runt. Även om urbana miljöer självklart inte är en förutsättning för klubbar och musikscener — vi har ett rikt musikliv på många platser —  så är  tätheten är en faktor. Både  för att det skapar kluster där det redan finns en publik, men det är även attraktivt för att locka en ny publik. I den meningen är ofta en samling av scener för musik- och kulturliv självgenererande. Ett exempel är den musikaliska kraftsamling som sker runt Stigbergstorget i Göteborg där det  skapas stora synergier. I Göteborg finns en samverkan mellan venues och en vital korsbefruktning. Idag är tyvärr tendensen i Stockholm den motsatta.

Mer om Göteborg kan du läsa här:  

Det är många krafter som behöver samverka för att en stad både skall utveckla och  avveckla ett musikliv. Än så länge har vi utövarna kvar i regionen men vi har länge haft en bygg- och fastighetspolitik som motverkat ett rikt kulturliv. Gentrifieringen är en del av detta, och vi har också haft en pandemi där vi snarare skulle behöva se extra åtgärder.

Ett specifikt resultat av en negativ utveckling, och  som engagerat många är att en av våra viktigaste scener på experimentområdet, Fylkingen, har sagts upp från sitt hyreskontrakt pga ”ljudalstrande verksamhet”. Mer kommersiellt attraktiva verksamheter nu blivit grannar vilket skapar en störningsfaktor som inte fanns tidigare. Detta är ett komplext ärende men som ringar in den problematik som påverkar musiklivet i en storstad som Stockholm och som sätter frågan i ett större perspektiv: vilken stad skall vi ha och vilka skall få synas och höras i den staden? 

Föreningen Fylkingens organisation söker just nu möjligheter att fortsätta vara den spjutspets inom avantgardekonst man varit sedan 1933. Men bakgrunden kring fastigheten är intressant i ett bredare perspektiv och handlar kortfattat om att Münchenbryggeriet, som på sjuttiotalet köptes av Stockholms stad för att rivas och bli bostäder, något som stoppades av dåvarande regeringen, därefter har ägts och byggts om och renoverats av ett antal olika byggföretag.

Det finns inga trollspön att svinga för politiken i det här fallet eftersom man inte längre äger fastigheten, men det illustrerar de effekter en långsiktig utförsäljning av allmännyttan får för kulturlivet specifikt. Den entusiasm som uttryckts av fastighetsborgarråd när man ökat stadens intäkter genom att sälja av fastighetsbestånd för kortsiktiga intäkter har en baksida. Är det inte nu dags att se över vad staden äger och sätta ett politiskt tryck på att en del av detta måste öronmärkas för kultur, och prissättas utifrån en rimligare modell? 

 Det kanske är så att en musikförening inte måste jämställas med Google eller H&M? Inte för att svartmåla kommersiella företag som sämre utan för att konstatera att det finns skillnader, och att värden kan mätas på olika sätt.

Det förra kulturborgarrådet Jonas Naddebo (c) svarade mig med ett otvetydigt nej när jag under en debatt frågade om det kan finnas verksamheter i staden som bör undantas från en marknadsmässig hyra. Han kunde inte se att något kunde undantas en marknadsmässig prissättning, en hållning som lutar åt marknadsfundamentalism oavsett vilken politisk grundkulör man har. Att världskända kulturinstitutioner som BAM i Brooklyn har en hyra på 1 dollar för 100 år eller Public Theatre på Manhattan har en kraftigt reducerad hyra för att New Yorks stad inser att utan en viss politisk styrning skulle Manhattan och delar av Brooklyn utarmas kulturellt. Debatten som skedde online under pandemin kan du hitta här: 

Just BAM är ett intressant exempel. Jag träffade dess grundare Karen Brooks Hopkins i NYC, som berättade om det stöd man kontinuerligt fått från staden (och staten NY) sedan 70-talet. Och hur det har påverkat området runt BAM, och attraherat gallerier, venues, klubbar etc. Den typen av institutioner har en “non-profit” status, vilket innebär ”a legal entity organized and operated for a collective, public or social benefit, in contrast with an entity that operates as a business aiming to generate a profit for its owners.” Det motsvarar den klassificering som t ex en kulturförening i Sverige kan ha med momsbefrielse etc, men som i fallen vi nämnde också skapar en trygghet och stabilitet och möjlighet att driva en alternativ intäktsdriven verksamhet, där innehållet värderas kulturpolitiskt. Men dessa exempel är faktiskt inte undantag, i NYC finns 41 stycken kulturhus med ett kontinuerligt stöd från staden, något som blev helt avgörande för att dessa venues skulle överleva pandemin.

Vi behöver kanske jobba en del med den svenska självbilden som kulturpolitiskt progressiv när det i en utpräglad marknadsekonomi som USA finns en förståelse för kulturens värde och ”kommersialismens negativa verkningar”. Därför är det också viktigt att på ett mycket djupare plan analysera syfte, ekonomi, och strukturer i Stockholms livescener. Att gå bortom signalord och faktiskt skapa något som kan fungera, men också bestämma sig för vart man är på väg. En vision helt enkelt. Och i detta fall så har den tillträdande majoriteten möjlighet att faktiskt skapa det.

Det finns en del att bygga på. Det förra styret lade fram en strategi som innehöll en del viktiga saker som att minska svårigheterna att söka tillstånd och hitta smidigare interna processer. Där tog det tyvärr tvärstopp eftersom framtidsvisioner helt saknades. Detta var också något som den externa rapporten Creative Footprints påtalade. 

Fylkingen drivs av de ljudkonstnärer och musikskapare som är medlemmar i föreningen vilket gör att basen för innehållet också är gräddan av Sveriges internationellt renommerade experimentmusik. Fasching, en av Europas nyckelklubbar för jazz, har som huvudägare Föreningen Svenska Jazzmusiker, d v s det finns en kraftfull bas av kunskap som också utgör en stabil kreativ bas för fortlevnad och utveckling. Stallet, som huserar i Musikaliska kvarteret vid Nybroplan och är den viktigaste scenen i Sverige för folk- och världsmusik, ägs och drivs av RFoD (Riksförbundet Folkmusik och Dans). Även där finns en grund djupt rotad i kunskap om och passion för folkmusik. Den fjärde scenen med en liknande struktur, Café 44, ägs av konstnärskollektivet Kapsylen som är det närmaste vi i Stockholm kommer det köpenhamnska musikvenuet Huset, bägge legendariska platser för olika former av alternativ musik. Det här är både ett värde som behöver värnas men som även skapar en kontinuitet och förankring hos musikskaparna som är unik. Debaser kan ses som den femte innehållsdrivna scenen även om ägandet skiftat så programmeras den fortfarande utifrån sitt ursprungliga koncept.

Det finns alltså en bred grund att bygga på men vi måste börja agera nu. Ett hållbart musikliv kräver arbetsmöjligheter för alla utövare oavsett genre, men livemusik kan skapas och utvecklas i samklang med publiken. Därför är dessa tillsammans med utövarnas villkor helt centralt. Jag tror på en mångfald där nischade scener finns parallellt med scener som kan bära sig på marknadsmässiga villkor. Vad som behövs är tätare band mellan dessa olika aktörer. Det här är inte ett upprop om att rädda finkulturen, utan om att radikalt öka möjligheterna för alla former av musikaliska uttryck att möta sin publik och växa. Alla behöver smidiga system för att kunna bedriva sin verksamhet.

Fler av av de nischade genrerna borde synas på de större större scener och vi borde få se fler  dynamiska samarbeten för att skapa en större och mer varierad musikpublik. Stockholm var för 10-20 år sedan en stad man reste till för att uppleva musik i alla former, och vi kan komma tillbaka dit igen. Det finns venues och arrangörer men de måste stöttas på olika sätt och utifrån sina olika förutsättningar. För det krävs visioner där marknad, kultur och politik kan mötas. Band och artister måste få tillgång till både instegs-scener och möten med profilerade arrangörer som kan bygga en publik. Och det måste finnas en långsiktighet.

En musikscen byggs av platserna för själva musiken men också av förmågan att skapa en relation och ett förtroende till publiken. Det här är en viktig del av resonemanget för de nischade genre-scenerna, men minst lika viktigt i andra genrer. När det gäller legendariska klubbar i Stockholm som inte längre finns kvar, som Ritz, Underground, Musikverket, det tongivande Debaser-imperiet (idag finns endast Debaser Strand kvar), Studion, Music Palais, Kraken, Cityhallen, Electric Garden m fl, var det just denna relation som etablerades. Det skapade också en livepublik som utländska akter såg fram emot att spela för. Det här var scener som fungerade som plantskolor för en mer kunnig och nyfiken publik genom sin genomtänkta programmering. Häri ligger nyckeln till framtiden…

Så — politiker och beslutsfattare, stadsplanerare, fastighetsägare — det är dags att börja jobba för att Stockholm blir den musikstad den kan vara, och inte bara råkar bli.

Musiker, arrangörer, bokare, produktionsbolag, krogar, klubbar, konserthus - är det inte dags att vi samlar oss och jobbar ihop för att detta skall ske?

 

Ragnar Berthling, verksamhetsledare Musikcentrum Öst