Sinnrikt och virtuost med Svante Söderqvist Trio på Utopia

Svante Söderqvist Trio, Utopia Jazz , Göteborg, 16 september 2022

Basisten och cellisten Svante Söderqvist bildade för några år sedan sin supertrio med pianisten Adam Forkelid och trumslagare Calle Rasmusson (ingår liksom Forkelid i Soundsscape Orchestra), för att gå in i studio med eget material.

Hade förmånen att recensera debutalbumet Arrival (Prohone/Naxos), vilket gjorde mig nyfiken på hur det skulle låta live. I höst kommer trion befinna sig på sjutton olika scener. De första fyra besöktes i förra veckan i Västsverige. Bakgrunden är att tre arrangörer – Qlaez Wennberg från Musik i Lerum, Bengt Andersson från Vänersborgs Musikförening samt Micke Henriksson på Jazz i Halmstad – blev golvade av Svante Söderqvist trio på ett showcase under Jazzriksdagen i fjol.  Turnéplan bestämdes under Knutpunkts flagg med koordinator Maria Rylander vid rodret. Till saken hör att driftiga Musik i Lerum gav klartecken till en krogspelning på populära Utopia i Majorna.

Blev en formidabel konsert över två set med egna låtar plus en innerlig Stevie Wonder – cover. Somligt kring Söderqvist är antingen unikt eller ovanligt. Ytterst få instrumentkollegor kan ses som ledare för pianotrios. Mannen med rötter i Hälsingland torde vara tämligen unik om att cykla till Stockholms innerstad från Sollentuna med cello och kontrabas på släp, miljömedvetet handlande som omnämns i mellansnack när reklam görs för t-shirt med detta motiv jämte vikten av att lägga turné via tåg. Också anmärkningsvärt att hans instrument inte tilldelats extra ljudvolym. Och eftersom Calle Rasmusson med filtklubbor, vispar och handtrummande skapar en förhållandevis soft framtoning (främst i första set), är det överlag Adam Forkelids underbara anslag som är i framkant. Kännetecknande för trions frontfigur är också att han på flera av sina låtar tillför sång eller snarare nynnande, vilket när man vant sig framstår som en helt naturlig ingrediens.

Söderqvist förklarar ingående låttitlars innebörd. Vad beträffar porlande pärlan Tännforsen baseras den  på dikt av  Carl Snoilsky. Får reda på att man inte rubbar låtlistans ordning under veckans konserter. Konsekventa hållningen lönar sig eftersom en normalt sett stimmig och mer eller mindre festande krogklientel bestämt sig för att spetsa öronen och helhjärtat lyssna. Före paus går musiken i kammarjazzens tecken. Enastående dynamik uppstår som en följd .Bofara Jazz lanseras som enda genuina jazzkompositionen. Ett kul swing-betonat alster  som ”hoppar runt” i udda takter.

Snygga intron utförs ofta på något enskilt instrument. Söderqvist som ofta använder stråke också över kontrabasen, bjuder på ett par kortare, distinkt eleganta solon. Den som mest tar för sig i en uppsluppen andra halvlek är definitivt Cale Rasmusson, anför på publikfriande maner i eruptioner när pulsen dramatiskt stegras. Musiken blir lösare i strukturen, innehåller fler lager. Sinnrikt skiftas mellan extroverta och lyriska tongångar.  Känns som en ynnest att få höra Adam Forkelid brodera i helfigur då varje ton går fram.

Efterhand ter sig trion som en virtuos kollektiv kraft, pendlades raffinerat mellan kontraster i förstklassiga låtar, varav några kommer hamna på nästa skiva. Ystert och subtilt från tre stjärnor vars breda cv borde vara allom bekant. En framgångsrik vecka är till ända för Svante Söderqvists superba trio.

Mats Hallberg